Jag är en person som har alldeles för mycket jag går runt och tänker på och har därmed bestämt mig för att skriva av mig här.

Jag är en person som har haft en väldigt svår uppväxt. Jag har haft en alkholist till far och började mitt liv i en liten stad utanför Göteborg. Som liten knatte va jag inte så omtyckt. Min far är nämligen en väldigt omtänksam man och han köpte gärna mig och min bror saker som inte andra barn i min ålder borde få just under de tider jag fick dem. Det skapade massa avundsjuka. Jag tog även efter min fars ljugande beteende som han utvecklat efter en längre period av drickande. Jag försökte ljuga tills jag passade in, ibland så ljög jag till och med om att jag inte hade saker som jag igentligen hade, bara för att inte bli utstött pga avundsjuka. När jag va 10 år så fick min mor nog av min far och tog beslutet att starta ett helt nytt liv i Norge. Jag va jätterädd för att byta skola kommer jag ihåg, men ändå lättad över att jag kanske skulle få passa in. Jag såg redan från första skoldag att jag ville vara bland de "Populära" killarna. Jag va ganska duktig på fotboll och andra sporter som unga killar sysselsätter sig med, så jag började i fotbolls laget. Det är svårt att vara en Svensk kille på 10 år i ett främmande land märkte jag ganska snabbt. Jag passade fortfarande inte in. Jag hittade en kille på "SFO" som det kallas som jag började umgås med en hel del. (SFO, det är som en fritidsgård för ungar efter skolan.) Efter att ha utvecklat en vänskap med denna killen under 3-4 månader så började han lära mig att stjäla saker. Jag tyckte faktiskt om det. Jag stal pokemonkort, cyklar, tvspel. Allt möjligt som fanns i butikerna runt den lilla staden. Det dröjde inte länge innan jag testade att röka, några veckor senare så testade vi att dricka alkohol och vid ett tillfälle rökte vi på. Det kom till en punkt då jag trodde att någon skulle sätta mig i fängelse, så jag valde att berätta för min mamma. Jag sa att jag trivdes inte i norge och att jag ville åka till sverige för att börja om lagligt. 4 veckor efter det så påbörjade vi att flytta hem igen. Jag började i samma skola igen i sverige, samma klass och jag hade inte världen förhoppningar när jag började där igen. Men till min förvåning så tror jag att dom faktiskt hade saknat mig. Jag passade äntligen in och bildade mina första riktiga band som 12 åring. Jag skötte mig helt utmärkt och mådde bra tills jag fyllde 14. Min pappa och mamma bråkade nämligen inte längre för att pappa försökt gasa ihjäl sig och fått en hjärnskada. Men det hade jag ingen aning om just då. Jag slutade skolan för att börja i 6an på en annan skola, min nya klass blev en blandning av gamla och nya vänner. Det va mestadels kända ansikten ifrån grundskolan. Jag pluggade på ganska bra i början, men nånstans på vägen insåg jag hur lätt det va att inte komma till lektionerna. Jag började snusa och röka med de andra som skolkade samt dricka igen. Jag började dricka varje helg efter det, skolan satte inga betyg förrän i 8an så jag brydde mig inte så mycket om just skolan då. Jag började stjäla mopeder och ljuga igen, jag slogs och hotade folk. Efter ett år fyllt av kaos alkohol och mopeder så testade jag att röka på igen, jag tyckte inte om det och höll mig till alkohol. Jag upptäckte rattfylla och tyckte det va en jätterolig grej. Som 15 åring fick jag min första moped, den höll i 2 månader. Jag ramlade 5 gånger och till slut gav den upp helt enkelt. Någonstans här blev vi av med vår bostad och hade ingenstans kvar att ta vägen. Mamma kämpade på som hon alltid har gjort men det verkade väldigt mörkt för oss. Vi bodde hos familj och vänner tills min halv storebror köpte en villa som vi kunde bo i. Jag har alltid haft en konstig relation till min halv bror, han är en affärsman och bor i sydamerika. Men ändå så är han alltid nära på ett sätt? Hursomhellst, så köpte han oss ett hus som vi kunde bo i. Huset va billigt men vid ett bra läge och vi påbörjade en renovering utan några pengar medans vi bodde i huset. Jag va jätteglad att vi hade någonstans att bo så klart. Detta huset ligger helt själv ute i skogen. En dag jag umgicks med en kompis så fick jag höra om ett data spel vid namn "Lineage 2". Jag hörde detta namnet överallt de kommande veckorna och av ren nyfikenhet så valde jag att testa det. Jag tyckte att det va helt fascinerande och spenderade mer och mer tid framför min dator. Jag skolkade nu veckovis istället för dagvis och drack lika mycket som förut. Jag va så insatt i att bli bäst på detta spelet att jag glömde allt annat, jag stannade hemma i flera veckor i sträck utan att gå utanför dörren överhuvudtaget. Efter ett tag insåg jag va som höll på att hända mig och ville påbörja mina studier igen, jag ville ge skolan en chans och tvingade mig själv att gå dit. Jag klarade studierna för tillfället och hade studerat 3 veckor när jag en dag väcks av min halv syster som säger att min halvbror har gått bort. Jag fortsatte i skolan i en vecka, men hade väldigt svårt att sitta still. Jag klarade inte tanken av att min bror hade blivit tagen ifrån mig. Jag hade nu en anledning att skita i skolan och tog den lätta vägen ut. Jag valde att spela istället. Jag spelade i 2 månader i sträck, från att jag vaknade till jag somnade. Missade middag varje dag för att spelet va viktigare och det tog över mitt liv totalt. Jag drack fortfarande minst 2 gånger i veckan ibland mycket mer. Jag upptäckte tjejer och att festa. Jag upptäckte även att tjejer hade ett intresse för mitt utseende, vilket är väldigt viktigt för mig, det har verkligen motiverat mig igenom detta tråkiga liv jag upplevt. Jag började som 16 åring att bli agressiv när jag blev full och ute på stan hände det ofta att jag slog människor helt oprovicerat vart som helst, när som helst. Det ledde till rättegångar, övervakning och ännu mer spelande. Jag satt hemma tills jag blev 18 och spelade, varje dag mer eller mindre. Jag må varit ute på helgerna men resterande tid har spenderats på spel. Som 18 åring flyttade jag till Norge med en kompis och såg det som en ny start. Jag hittade snabbt en bemanningsfirma som skickade runt mig på massa roliga jobb och det dröjde inte längre innan jag och min vän hade en egen lägenhet. Där hemma hade jag då en tjej jag träffat ganska mycket innan jag åkte, vi tyckte verkligen om varandra och hon tog flyget upp till mig för att hälsa på så ofta chansen kom hennes väg. Efter 6 månader i Norge så insåg jag att denna tjejen förtjänade bättre, så jag tog en helg på att fundera om hon va värd att flytta hem för. Jag tog beslutet att flytta hem, jag lämnade min bästavän i norge och det kändes som att jag för engångsskull hade gjort ett bra beslut. 
Väl hemma så mådde jag bra tillsammans med denna tjejen i 6 fungerande månader, men jag började sakta förstå att dessa kärleks känslor fanns där för att jag va en "Kan inte få" kille ifrån Norge. När jag väl fanns där så va det inte lika intressant. Dagen kom då hon ville ta en paus och därifrån ledde det till massa desperata försök att få henne tillbaka och jag kan säga det rakt ut, jag skäms över hur jag betedde mig. Hon förtjänade mycket bättre än så även om jag inte tyckte om hennes sätt att behandla mig efter att jag flyttade hem. Hursom helst. Jag står då helt själv och förkrossad och väljer att gå tillbaka till daton och mitt spelande, för jag anser att det är mitt sätt att koppla bort problem. Jag sitter hemma i 1 månad när jag får nys om en lägenhet i centrala stan, jag tänker så klart "Tänk om detta är en väg ur allt detta". Jag åker och kollar på den och jag vet fortfarande inte hur jag fick den, men han gillade mig skarpt och det dröjde inte länge innan jag bosatte mig i stan. Det tog ingen lång stun innan jag drack varje dag, va ute hela tiden även om jag inte hade pengar till det och levde ett totalt destruktivt liv. Jag hade olika tjejer med mig hem nästan varje dag och alla dessa hade känslor för mig mer eller mindre. Men jag brydde mig inte, jag drack och brydde mig inte om något just då. Efter 5 månader av denna livstilen så blev en av tjejerna så sur över kvarlämnade grejer att hon bröt sig in genom balkongen och slog sönder hela min lägenhet. Varesig hon hade hjälp eller inte det vet jag inte, men i efterhand förtjänade jag nog det där. Jag va i botten psykiskt efter det och jag flyttade hem för att spela och invänta nästa möjlighet. Efter kring 1 månad av spelande och drickande bestämmer jag mig för att ta lån till en bil då jag hittat en på blocket som jag verkligen inte kunde stå imot. (Jag är en riktig bil enthusiast och den här va verkligen speciell.) Det va en sportbil och en väldigt fin sådan, jag såg den som motivation att faktiskt ta tag i saker, att bli en välmående människa som sitter i den. Jag hade inte körkort men just att den gav motivationen va nog för mig. Någon månad senare ska min syster köra bilen till Norge för att jag vill jobba där och eventuellt ta mitt körkort. Vi kommer till strömstad och totalkrockar på motorvägen med sido räcket i 110 km/h. Just då tänker jag inte så mycket på det, vi klarade oss oskatt med änglavakt sa brandkåren. Men bilen va bara att skrota. Jag hade helförsäkring som tur va, men då min bil va väldigt speciell så hade det ingen betydelse för mig. "Pengar är inte allt" Verkligen inte, den hade ett symboliskt värde för mig och det kunde inte återskapas av en bunt sedlar. Hursomhelst efter denna traumatiska händelse så trycktes mitt psyke ännu lägre, att man kunde må så visste jag inte. Jag satt hemma och spelade i 1 månad till, tills jag pratade med en vän om att göra ett nytt norge försök. Jag köpte en kombi som vi kunde köra upp i och jag ville bara komma iväg, jag visste att jag inte va redo för ett arbete som det såg ut. Men vi åkte upp med bilen och jag levde där med mina försäkringspengar i 2 månader varav en tredje som min nära vän försörjde mig. Jag samlade mina tankar ringde min mor och kände att det va dags att komma hem då jag ändå inte tänkte söka ett jobb där. Jag har spelat i 3 veckor och bara suttit hemma nu och vi är där jag sitter o skriver det här. Detta är min historia.

Jag har kommit till insikt om att jag vill göra en förändring i mitt liv, jag vill sluta dricka och bli en social människa igen. För jag sitter hemma med ångest varje dag och kan knappt gå o handla för jag är så folkskygg.
Jag har pratat med läkaren och jag ska få medicin som hjälper mitt destruktiva beteende men medicin gör inte mirakel, det gör vilja och det har jag massor av. 

Det är det denna "Bloggen" kommer handla om, jag kommer skriva av mig varje dag och berätta hur det har gått och vad jag har åstadkommit som har varit annorlunda för mig. Jag kommer även berätta hur det har känts samt blivit.
Nu har jag fått skriva av mig lite, finns det någon stackars själ som läste igenom det här, så är jag ytterst tacksam, det betyder så fruktansvärt mycket.

Från och med imorgon ska jag med små steg försöka att göra en förändring och jag tror att jag har kommit långt bara igenom att inse vilket fel steg i livet jag har tagit. 

Ha en bra dag, 

C